Idag (2017-01-28) har jag vart och kört Vintercupen i Tidaholm. Medans min sambo gottar sig i värmen på Sri Lanka. Enduro är ju så mycket roligare. (Har jag hört…!?)
Förra helgen var jag och gav min hoj lite kärlek. Packade om ljuddämparen. Satte en ny plastkåpa för luftburken. Jag har även köpt och satt i ett nytt batteri. Det verkade som att det hjälpte med mina problem med att den var svårstartad. Det kändes som det var mycket kraft i det nya batteriet och de gånger jag provstartade i garaget fungerade det bra.
Provade även innan jag lastade på morgonen och funkade fint.
Till Tidaholm där jag var i god tid. Passade på att gå och titta på spåret lite. Det såg jättefint ut. Fruset, slätt och perfekt väder. Jag blev riktigt sugen på att köra och var taggad.
När det var dags för ljudmätning och besiktning så ville inte hojen starta! Gissa om jag var sur. Men det nya batteriet orkade mycket mer och när jag nästan hade gett upp så gjorde jag ett sista tryckande på startknappen och då hoppade den igång. Skönt. Men jag var inte glad över att den fortfarande krånglar. Idag verkar det som att det bara var en gång när den var riktigt kall. Jag hade inga problem när den var varm.
T’ävlingen inleddes med en tyst minut för den killen som avled i Töreboda och var hemmahörade i Tidaholms MK
När det var dags för första varvet kändes det som jag hade ganska bra fart. Det flöt på och jag körde om 4-5 förare om jag minns rätt. På de gräsgärden vi körde hade jag väldigt dåligt med fäste tyckte jag. Blev lite försiktigt efter jag fått ett par släpp.
Ut på varv två fortsatte jag vad jag tyckte kändes som bra tempo. Men halvvägs blev jag förbikörd av en klubbkamrat som jag vet jag var snabbare än i Töreboda. Jag taggade till lite och försökte jaga och låg efter hela vägen till mål. Men det gick inte så bra. Jag tyckte jag fick slita och jobba med hojen. På de steniga partierna så studsade den och for så jag kunde inte hålla tempo. Jag tog igen när det blev mer snabbt och stalpigt.
Ut på varv tre tänkte jag fortsätta jaga min klubbkamrat men tappade snart när jag inte klarade av att köra snabbt i skogen. Lite senare blev jag omkörd av en annan klubbkamrat och blev faktiskt lite sur över att jag inte kunde köra bättre. Jag började hitta ”fel” med hojen. Den kändes studsig, för hetsig, för seg, ja allt vad jag kom på.
Inför fjärde och sista varvet försökte jag vila så länge jag kunde för att ladda för ett bra sista varv. Jag körde på och det gick ganska hyfsat. Jag kände mig dock långt ifrån nöjd.
Jag undrar om jag fick för mycket smak av min kusins enduro-hoj. För nu tyckte jag inte alls om min egen hoj. Jag hittade saker som att jag störde mig på att den motorbromsade för mycket. Styret kändes fel. Fotbromsen kändes fel. Konstigt…
När jag senare kollade resultatet såg jag att jag var långt efter många förare jag före i Töreboda. När jag räknade på det kan man säga att köra en riktig enduro verkar för mig göra nästan en minut snabbare varvtider på varv som ligger runt 15-17 minuter.
Nu funderar jag mest på om jag ska köra resten av vintercupen eller om jag istället ska försöka komma igång med träning av motocross. Just nu känns inte endurokörningen rolig tyvärr.
Här kan ni åka med mig på första varvet. Det som gick snabbast för mig idag:
En riktig thriller, Robert! Du gjorde vad DU kunde och hästkrafterna var inte riktigt med, eller ska vi säga hojen. Det kommer fler solvarv och andra varv. Lyckan är säkert i kapp med dig nästa gång. Kram!