Mitt i tider med hot om COVID-19. Det är väl det som är samhällets stora huvudbry just nu. Hur fungerar samhället, hur kommer det fungera och vart slutar det?
Jag har sett att flertalet cross- och enduro-evenemang redan har ställt in eller flyttats fram. Jag kan förstå orsaken till det, men min åsikt kring allt det här med COVID-19 känns lite väl hysteriskt. Att folk hamstrar toapapper. Va? Det gapar tomt i vissa hyllor i butikerna. Men i alla fall verkar det inte som om det blir något större isolering i sverige.
Jag har börjat året med att vara utomlands. Var i Thailand i 14 dagar, så jag missade de två första vintercupdeltävlingarna. Den tredje körde jag i Tibro dagen efter att jag kom hem. Gött trött och jetlag. Gick väl ingen höjdare. Därefter körde jag fjärde deltävlingen i Tidaholm. Där kraschade jag ganska rejält, men körde ändå klart. Jag fick rejält ont i revbenen efter smällen och valde att avstå nästa tävling. Även sjätte och sista deltävlingen avstod jag eftersom jag fortfarande hade lite känning i revbenen men jag blev också förkyld.
Förberedelser…
Nu har jag i alla fall varit upp på crosshojen igen. Den har fått ny kolv och kolvkedja. Samt så har stötdämparen fått sig en service och lite uppgradering. Jag har köpt nya stövlar, kläder och hjälm. Allt går i svart och hojen kommer vara vit.
Den 14/3 hade MA Lerum hyrt Edsvärabanan för organiserad träning. Det frös faktiskt på under natten så jag började med att köra min endurohoj med dubbdäck på förmiddagen. Men när det hade tinat upp så bytte jag till crossen.
Även i år kommer jag att köra på min Huskvarna FC 450 -18. Jag kommer att köra i serien med MA Lerum och har kvar nummer 79. I VGC har jag i år fått tag i nummer 5.
Nu här i mitten av mars åkte jag på en ny förkylning. En riktig dunderförkylning faktiskt. Hela familjen har varit utslagen några dagar här. Men snart ska jag försöka komma igång och träna igen så får vi se om det blir några tävlingar här i april-maj med tanke på COVID-19 situationen.